Jag sitter med min laptop i knät och skriver uppsats i psykologi om kris kontra depression då verkligheten slår ner i mig.
Kris! Det är ju precis det jag upplever nu, en utvecklingskris.
Jag har ett tag vandrat omkring och mått sådär vill-inte-kliva-ur-sängen-illa, oron gnager, ångesten kryper och tårarna bränner bakom ögonlocken. Den känslan har varit väldigt vanlig ett tag och jag har inte kunnat förstå varför jag känner så.
När jag läser i min bok så börjar saker klarna mer och mer.
Jag har flyttat 50 mil, bytt jobb, bytt skola, lämnat dotter, familj och alla vänner. Jag har lämnat allt som gav mig trygghet för att börja om på helt okänd mark.
Missförstå mig nu inte. Jag ångrar inte flytten , jag trivs i huset och i staden, jag älskar fortfarande lika vaninnigt och jag vet att det var rätt beslut.
Trots detta så är det också jobbigt. Jobbigt för att jag i stunder känner mig helt ensam, jag saknar vänner att gå till för att bara prata, skratta eller gråta.
Att inte ha nån att prata med gör att jag tänker desto mer vilket de som känner mig inser är mindre bra i det långa loppet. Jag behöver ventilera ibland och själv har man inte alltid så kloka svar.

Det tar tid att acklimatisera sig, och för mig som inte har tålamod alls så är det en smula påfrestande, det tar tydligen tid att bo ihop sig också vilket min underbara sambo försökt förklara för mig ett x antal gånger men min hjärna har inte riktigt hållit med.
Vi är lyckliga och älskar varandra så då ska allt bara vara guld och gröna skogar anser jag, allt ska flyta på utan minsta problem i min värld och man ska vara lycklig dygnet runt. Tydligen överensstämmer den inte riktigt med den verkliga verkligheten och hur mycket  det än svider så måste jag nog  inse att jag har fel i den frågan. Det är klart att det tar tid att vänja sig vid nya saker, nya rutiner och andras känslor.
Jag gillar ordet, utvecklingskris, det innebär att när jag krisat klart så har jag även utvecklats och DET mina vänner, DET är en bra sak!